Jennas skinn har blivit för trångt. Hon kan bara inte sitta still längre. Det kryper i kroppen hela tiden. När man går i 6:an är man inte längre barn men inte heller så kan man räknas som tonåring. Inget blir lättare av att Jenna är superlång (längst i hela världen) och det känns som om hon kan söka jobb som monster i en skräckfilm hur lätt som helst. Hon känner bara inte igen sig själv. Ska det vara så här?
Pernilla Gésen har skrivit boken: Dagbok för utvalda: Jennas första
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.